Såå, förlåt på förhand för ett troligtvis lång inlägg med en massa babbel, kudos till er som orkar läsa till slutet.
Detta var ett väldigt stort steg för mig, och även om jag inte är skyldig någon en förklaring så tänkte jag ändå dela med mig av lite tankar kring det~
Det finns säkert en massa sätt att säga det här på, vissa av er kanske har anat det ett tag, vissa av er vet redan, men i vilket fall tänker jag gå direkt på saken. Den 21 september gifte jag mig med min pojkvän!
Nu finns det säkert några som tänker 'jaha ja, ännu en brud som gifter sig för visum', och huruvida folk faktiskt tänker det eller inte struntar jag blankt i, jag kunde inte bry mig mindre om visumet, faktum är att jag mycket hellre skulle bo i Sverige. Anledningen till att vi gifte oss var precis av samma anledning som alla andra som gifter sig, för att vi älskar varandra och för att vi vill spendera våra liv ihop. Hade vi inte gift oss hade detta inte vart möjligt, att få sponsrat visum i japan är lite som att slå huvet i en vägg om du inte är högutbildad, och att ta med min pojkvän till Sverige funkar bara inte just nu och kommer antagligen inte göra på några år. Så ja, vi gifte oss lite tidigare än planerat men det är också allt.
Internationella äktenskap är aldrig enkla, och det är jag hyfsat säker på gäller alla, vilka länder man nu än kommer ifrån. Man får helt enkelt träna på att vara mer öppensinnad och beredd att kompromissa vissa saker. Något jag definitivt inte ser som något dåligt, tvärtom. Jag har lärt mig att se saker ur andra mer internationella perspektiv tack vare min man, något jag är hyfsat säker på att jag inte hade upplevt i ett förhållande med en annan svensk.
Närmsta tiden efter att jag flyttat tillbaka till Japan kommer inte bli lätt, men jag är beredd att kämpa med allt jag har. Sen är det ju inget som säger att vi kommer stanna i Japan för evigt heller.
Jag läste en intressant artikel för några dagar sen, och det var ett visst citat som verkligen tog i hjärtat "Du är alltid Du vart i världen du än befinner dig". Jaha men det låter väl som en självklarhet? Ja det kanske det gör, och hade jag läst den här artikeln medan jag fortfarande bodde i Japan så hade jag nog inte brytt mig så mycket. Men nu när jag vart i Sverige i snart en månad och fått lite perspektiv på saker och ting så insåg jag att jag verkligen förlorade mitt riktiga jag bit för bit ju längre jag stannade i Japan. Troligtvis berodde detta på stress, känslan av att inte riktigt passa in i ett land som redan är så annorlunda, pressen att göra bra ifrån sig osv. Sen jag åkte tillbaka till Sverige har jag mått så bra, och jag börjar sakta men säkert inse vad det beror på. De anledningar som jag kommit fram till tänker jag ta med mig till Japan och se till att efterleva även där. Folk får helt enkelt ta mig som den jag är (vilket är en självklarhet men något som jag verkade ha glömt på vägen).
Så den 13:de december åker jag tillbaka till Japan för en nystart, och saker får gå som de går helt enkelt, i slutändan brukar saker och ting alltid lösa sig så länge man har hopp!
